Det finns upplevelser i livet som sticker ut från mängden, som lämnar spår på fler än ett sätt, som ger starka och tydliga minnen, som förändrar våra liv och blir ett avstamp för nya vägar och personlig utveckling, upplevelser som inte går att i ord rättvist beskriva. Min vecka på Lundegård 2011 var en sådan fantastisk upplevelse, eller en sådan samling fantastska upplevelser. Egentligen var det dock inte Öland, inte Lundegård, inte dansveckan, som gjorde den veckan till något så stort i mitt liv, nej det var Lina, fantastiska Lina, som skänkte mig en vecka utöver allt annat. Tillsammans fann vi något stort, vi skapade minnen för livet och vi fann varandra.

Att jag nu ett år senare återvände till Lundegård kanske därför kan tyckas vara en självklarhet, men detta var långt ifrån fallet. Jag kan inte enkelt ange ett dominerande skäl till min tveksamhet utan det var sannolikt en svår mix av olika saker som gjorde att jag inte alls hade någon lust att återvända utan tvärtom kände ångest inför tanken. Rent allmänt så har jag en tid haft en nedsatt danslust, kombinerat med en större lust att vara hemma, att göra andra saker och att ta det lugnare. Förutom det så tror jag att just förra årets storslagna minnen och djupgående avtryck i sig faktiskt var huvudorsaken till min tvekan och nästan skräckblandade känsla inför att åter åka till Lundegård. En sådan upplevelse kan ju inte upprepas och rädslan för en besvikelse var stor fast jag inte vågade erkänna det. Ty under året har insikten så sakteliga kommit till mig att allt det positiva från förra lundegårdsvistelsen faktiskt inte var tack vare dansveckan, utan dansveckan till trots. Medan andra längtat till den kommande dansveckan så har jag stått utan något som helst sug och varje fråga har ökat min övertygelse om att jag borde stanna hemma. Till slut lät jag mig dock övertygas, allt runtomkring med resor och kringupplevelser som jag inte ville missa fick mig att åter ta sikte på ön bortom bron. När vi lämnade Kalmar och rullade ut i den ljusa kvällens lufthav på väg mot andra sidan så kände jag mig väldigt nöjd med mitt beslut, i rätt sällskap befann jag mig på den plats jag skulle och ville vara. Väl framme vid Lundegårds Camping knackade dock ångesten på dörren, alla fantastiska minnen kom åter och med dem rädslan att verkligheten plötsligt skulle komma ikapp och utradera illusionen. Det kan vara svårt att förstå, men det var min upplevelse, där och då, utan omsvep.

Boendet för veckan var tudelat, då jag ju i sista minuten beslutat mig för att åka med. Lina skulle bo i stuga 66 och det kom även att bli mitt huvudtillhåll dessa dagar. Utöver detta så hade jag plats i en husvagn där vi kom att tillbringa några nätter.

Vi välkomnades således till stuga 31 (som tillfälligt under en natt fick ersätta stuga 66) av Christian, Sandra och Jenny, härliga vänner att kampera ihop med, och vår vistelse inleddes med middag som stod dukad. Fredagskvällen blev trivsam men vid midnatt hade jag gjort mitt för dagen och gled in i drömmarnas värld, vaggad till sömns av ett stimmigt Lundegård.

Bortsett från mina just-i-detta-nu-demoner som naggade min entusiasm i kanten vid ankomsten så måste jag också erkänna att det finns en del specifika aspekter, avarter, med denna märkliga dansvecka som jag inte direkt är överförtjust i. Dansen är ju generellt inte mycket att sukta efter, det är trångt och väldigt svårdansat så även om utbudet av potentiellt stora dansupplevelser finns där i form av såväl partners som musik så är det ingen enkel match att förverkliga dem. Det myckna drickandet är en sak som inte direkt förhöjer dansupplevelserna, men framförallt tycks vissa sakna självkännedom kring hur de påverkas av alkohol, eller så skiter de i att de av alkoholen förvandlas till långt mindre sympatiska människor än vad de annars är. På toppen av detta lägger vi så det patetiskt bekräftelsesuktande kramandet och jollrandet. Missförstå mig inte, jag älskar att kramas, men när det går till överdrift och blir innehållslöst då tappar det sitt värde. På fredagskvällen orkade jag inte med så mycket av detta, varför jag var glad att kunna sluta ögonen lite tidigare.

Lördagen inleddes med stor delikat frukost, varefter vi genomförde moment stugbyte. Dagen bjöd sedan på strålande solsken och riktig sommarvärme, som vi har längtat. För vår del avnjöts de fina mitt-på-dagen-timmarna på stranden i sanden, nästan overkligt skönt. Lunch serverades så vid 14:30-tiden och vilken lunch Christian bjöd på, det var förmodligen den godaste lax jag någonsin ätit, helt fantastisk.

Ett nytt drag från arrangörerna i form av dans 19-02 till två band, men med paus, innebar att middagen sedermera fick lov att avnjutas onormalt tidigt. Det var jag och Lina som stod för maten den här gången och undertecknad kan inte frånsägas ansvaret för den tjälaknul som serverades till potatissallad. När maten, vilken tycktes mycket uppskattad, landat lugnt i våra magar så begav vi oss skyndsamt upp till dansbanan, dansveckan skulle därmed ta sin början.

Det blev rätt mycket folk och en kväll med mycket halvtaskig dans utan flyt. Jag och Lina inledde dock och den inledningen gav ändock en energifylld grund att stå på för kvällen. Shake levererade som alltid bra, men deras repertoar är inte helt och fullt min grej längre, inte som tidigare. Sannex är i mina ögon en kameleont som levererar superb musik i vissa lägen, både till urval och genomförande, men som sedan väver in en massa mupplåtar som drar ner helhetsintrycket. Andreas körde en ny sololåt, Ugglas "Kan det vara kärlek", helt magnifikt som alltid. Shake vräkte ur sig "Kids wanna rock" så att taket lättade och båda banden levererade riktigt bra tryck in i kaklet. Nöjda med danskvällen återvände vi till stuga 66 där det vankades korvgrillning, en perfekt avslutning.