Efter fem års total trogenhet gentemot Ö-viksmaran, eller Dansmaran, eller Maran, ja det finns ju bara ett obestridligt original när vi talar om denna form av arrangemang, så var tiden nu mogen för mig att faktiskt stå över februari månads stora dansorgie. Tidernas dansår har för mig följts av en inte total men ändock enormt djup danssvacka för vilken jag inte ser något annat botemedel än dansransonering. Istället för att resa till ett köldanfrätt Ö-vik sökte jag mig därför denna helg söderut där en efterlängtad värme väntade, om än att kvicksilvret även i Norrköping strävade nära 20-gradersstrecket på den negativa delen av celsiusskalan.

På söndagen vankades det ändock dans då Perikles gästade Ljungsbro, och strax efter slaget 17 lämnade en till bredden fylld fransk plastbåt Albrektsvägens hamn med destination Ljungsbro Folkets Park. Besättningen bestod förutom Styrman Jonsson och Kapten Nilsson också av skeppstrubadurduon Kassel och Jonsson samt skeppsläkare Macar. Vid 17:50 angjorde vi vår sluthamn och kunde lugnt finna fast mark under fötterna och byta till lättare landkrabbeskor innan danskvällen tog sin början.

Det blev en riktigt bra danskväll med lagom mycket och bra dansfolk, dansbarheten var således hög. Dansgolvet på Ljungsbro Folkets Park är ypperligt fint att dansa på, om än inte så glatt som jag skulle önska, och lokalen saknar besvärande hinder. Perikles var strålande och levererade såväl klassiker som sentida listlåtar i typisk Periklesanda, det senaste året har de hittat tillbaka till sig själva genom att fräscha upp och rensa ut.

Min danskväll blev riktigt bra och jag dansade i stort sett oavbrutet, bortsett från extranumren. Jag hade ju nu inte dansat på över en vecka och än längre sedan var det som jag bevistade en helt "normal" danskväll med god dansbarhet och utan att jag själv var arrangör. En viss ringrostighet fanns där, men med trygg inledning i Linas sällskap så sipprade snart dansen ur mig. Därefter bjöds jag på såväl nyförvärv som goda återbesök i dansens virvlar. I vanlig ordning vid dansanarki så bjöd jag mig veteligt inte upp en endaste gång och påverkade således inte kvällen alls, jag är som bekant alldeles för långsam för att hinna föregå de alerta damerna i uppbjudandets (det numera desperata slitandets) ädla konst.

I paus inhandlades räkmackor och Trocadero i fiket, mycket smarrigt och även mackan var riktigt god.

Kvällen gick fort och lärdomar till nästa gång är att jag ska:

• Slå vakt om mitt norrländska ursprung och hålla fast vid att vägra dansa dubbla danser, kvällen räcker så mycket längre då och istället jag kan försöka mig på att lyckas bjuda tillbaka (något som folk tycks ha missat poängen med).
• Planera och var på min vakt så att jag själv faktiskt också får bjuda upp, anarkin till trots.