Sista dagen på Lundgård hade så tagit sin början, nu med endast tre av de fem vännerna i stuga 88 kvar i äventyret. Vi tog oss en skaplig sovmorgon och sedan ägnade jag lite tid åt att fästa min fantastiska onsdagskväll på pränt. När jag precis slutfört mitt värv så kom Bobo in i stugan och han medförde stora nyheter, bud om hopp för överlevnad i denna ociviliserade landsända. Enligt ett rykte så skulle nämligen restaurangen på Lundegård faktiskt ha några iskalla Trocadero ståendes i en kyl. Tillsammans med Maffo så fyllde vi fickorna med våra sparade veckopengar och begav oss ut på äventyr. I restaurangens tag-själv-kyl så lyste den gyllengula drycken från norr med sin frånvaro och killen som arbetade där såg ut som ett levande frågetecken när vi framförde vårt ärende. Han förmåddes dock att leta lite och efter att ha dykt djupt i en annan kyl så stod till slut fyra skimrande flaskor på disken, en vardera till mig och Maffo och två till Bobo. Med den isande flaskan i hand vandrade jag sakta tillbaka till stugbyn, njutandes varje droppe mot min gom och tunga.

Klockan 17 hade Jannez ställt upp för en timmes gammeldans mellan stugorna. Jag och Lina var på plats från första stund och dansade samtliga danser, jättekul men rätt slitigt att exempelvis dansa hambo i uppförsbacke med gropigt gräsunderlag. Det blev hur som helst en enormt familjär stämning under de glada jämtarnas musikaliska ledning. Rejält svettiga, småtrötta och danseuforiskt lyckliga förpassade vi oss åter till stugorna för middag och tillfräschning inför dansen. I stuga 88 samlades ett rätt stort gäng norrlänningar för gemensam restmåltid på denna ölandsveckans sista afton.

Danskvällen inleddes på slaget 21:30 och likt fem kvällar tidigare i veckan så påbörjade jag kvällen tillsammans med Malin. Därefter radades danserna upp, idel bra sådana och det var kort och gott alldeles lagom mycket folk, bekvämt dansbart. Som upptakt till paus så vankades givetvis gammeldans och inför detta hade jag och Lina stämt möte. Efter dagens dansäventyr på gräs och grus så kändes det snudd på overkligt att få dansa på danslogens glatta golv, jättekul och bra gammeldanser. När pausen så kom föll sig saker helt oplanerat men också fullständigt osannolikt magiskt. Eftersom ingen av våra stugor hade förberett något pausfika så hade vi inget ärende ner till stugbyn. Vi fortsatte istället att dansa, att dansa till Jannez fast i inspelad form. Att dansa i paus är inget jag brukar göra, det har hänt men i väldigt liten utsträckning, så att jag nu dansade hela pausen är unikt. Vad som är än mer nämnvärt är dock den dansupplevelse som denna paus bjöd på för den var helt enastående, det kan mycket väl vara så att denna halvtimmes dans är den bästa dans jag någonsin fått uppleva. Efter lördagens och onsdagens stora dansupplevelser hade jag inte en tanke på att något så storartat skulle kunna upprepas så snart, kanske var det just därför som det hände. Här finns inga ord som kan göra upplevelsen rättvisa, allt stämde, kontakten oss emellan var total och allt var möjligt, även det omöjliga. När pausen var slut så var jag likaså, och jag kände egentligen inget behov av att dansa mer, jag var helt tillfredsställd, upprymd, jag försökte ta in den overkliga upplevelse min kropp och själ just varit med om. Efter en stunds vila så återvände jag dock till dansgolvet och jag dansade ytterligare en handfull danser, ingen dans att ringakta men efter det som föregått så passerade de rätt obemärkt förbi.

Vi samlades därefter åter i 88:an för denna veckas sista korvgrillning. Intrycken efter veckan är många och såväl positiva som negativa, men allra främst då många. Det är välgörande att komma bort i en hel vecka och fantastiskt att få umgås med så härliga människor, samt att få dansa så mycket till så bra band. Samtidigt känns det en aning hysteriskt och dansklimatet på dansgolvet är inte direkt det bästa. De första kvällarna var det outhärdligt trång, många är väldigt dåliga på att kommunicera på dansgolvet och lever i sin egen bubbla, samt att dumheten med att alltid dansa två danser (fyra låtar) för mig framstår än mer som en icke-önskvärd norm. Jag saknar också den goda ordningen med damernas och herrarnas, härnere ger jag upp tanken på att få bjuda upp, jag orkar inte engagera mig för jag hinner ändå inte. Dessutom verkar de konstiga normerna ha gjort att många inte klarar de enkla sociala samspelsprinciperna, såsom att efter en första uppbjudning faktiskt avvakta en återbjudning innan man själv bjuder upp en andra gång. Hur som helst, intrycken är mångfasetterade och går inte att enkelt värdera utan jag konstaterar bara till slut att; Nu lämnar vi ön, LEJon lär återvända!!