Hudikmarans andra kväll inleddes med att vi åkte från Sundsvall redan vid 17-snåret för att väl på plats hinna lösa in oss och käka middag innan dansen skulle börja. Kvällen till ära agerade jag passagerare tillsammans med Emili S. och Johanna, vi hade nöjet att få åka med några vänner till Johanna.

Dansmässigt kom detta att bli en helt fantastisk kväll, alla jag dansade med var duktiga, mycket duktiga eller rent av extremt duktiga. Jag dansade med ett flertal för mig helt nya bekantskaper och de positiva överraskningarna kom slag i slag. Alla dessa utsökta nya dansupplevelser utgör det fullständigt dominerande och bestående intrycket av den här kvällen. Just möjligheterna till nya dansupplevelser med många olika människor från alla de håll är ju det mest positiva med dansmarorna, men aldrig förr har jag upplevt att den aspekten så totalt dominerat helhetsintrycket. Visst, precis som kvällen innan så var det ju rakt när omöjligt att göra några särskilt medvetna eller riktade uppbjudningar, men det kan man ju leva med när man ändå hela tiden får uppleva idel fantastiska danser. För min del innebar det dock givetvis också en stor utmaning att få dansa med så många duktiga men obekanta tjejer, närvaron och den avslappnade skärpan måste vara total om man skall lyckas känna in och i möjligaste mån förvalta en helt okänd danspartners förmågor.

Den här helgen kom jag också att för första gången i någon större utsträckning laborera med "gnuss" i lite olika former. För mig innebär detta en ny utmaning i det att jag givetvis vill finna mitt eller mina sätt att gnussa på. Att jag trots tidigare motstånd nu kommit att börja experimentera med detta är helt och fullt en konsekvens av den inspiration alla danser med Emmilie inneburit. Jag vidhåller dock fortfarande att det finns flera aspekter av gnussandet som innebär betänkligheter, men däri ligger ju också den stora utmaningen. Först och främst så kan själva "gnusskontakten" se olika ut och här råder ingen tvekan om att längden är av helt avgörande betydelse. "Haka-mot-panna" eller "panna-mot-panna" är väl de gnusskontakter som är vanligast förekommande och även de former som jag laborerat med, och vilket man väljer är helt beroende av parets längdskillnad. Att gnussa med haka-mot-panna faller sig ganska naturligt och innebär inga större betänkligheter annat än att tjejens panna lätt kan få utstå en hel del slitage till följd av nötning från skägg eller skäggstubb. Kroppshållningen påverkas inte heller särskilt mycket vid denna form av gnusskontakt. När man gnussar panna-mot-panna innebär dock detta en ny form av förhållandevis intim kontakt eftersom man möts ansikte mot ansikte, något som vi naturligt upplever som att komma nära. För att reducera denna närhetsupplevelse och undvika ytterliggare fysisk kontakt i ansiktets delar så lutar man i regel fram pannan en aning, vilket ger en inte helt upprätt huvudhållning. Något som bör noteras är att denna gnusskontakt motsägelsefullt nog i regel innebär en mindre påtaglig fysisk överkroppskontakt än vid normalt dansande kind-mot-kind. Totalt sett handlar gnusskontaktsfrågan alltså främst om dess inverkan på upplevelsen av intrång i en annars intim sfär, men kroppshållningen påverkas också vilket i sig har en inverkan på dansen. Utöver kontaktfrågan så är det ju förutom kroppshållningspåverkan också så att själva gnussandet skapar nya möjligheter likväl som begränsningar för dansen. Det som jag ser som den stora utmaningen framledes är att medvetet eller omedvetet skapa en förståelse för dessa möjligheter och begränsningar, och förädla tidigare dansförmågor så att de på bästa sätt kan komma till sin rätta även vid gnussning. Likaså tror jag bestämt att jag även i framtiden kommer att i stor grad fortsätta dansa kind-mot-kind, det ena bör inte utesluta det andra utan jag ser gnussen som en ny komponent för att skapa variation och nya utmaningar.

Trots att det var mer folk den här kvällen än på fredagen så var det ändå mindre knuffigt och dansbarheten var god hela kvällen. Visst, på det stora golvet var det givetvis ganska trångt men det flöt ändå på förvånansvärt bra. Själv höll jag mig dock mestadels på det lilla dansgolvet, jag är ju väldigt förtjust i svängrum och det fanns helt klart mer av den varan på det lilla golvet. Jämfört med kvällen innan upplevde jag att jag hade helt fantastiskt mycket energi som inte verkade ta slut. Detta kan ha varit en följd av såväl god uppladdning som medvetet underhåll av resurserna under kvällens gång, dagen hade nämligen varit vigd åt vila, jag hade ätit duktigt och under kvällen fyllde jag på med vatten mellan var/varannan dans samt fikade ordentligt (medtaget fika) efter 3,5 timmes dansande. Den här kvällen fick jag det stora nöjet att premiärdansa med Åsa B., vilket blev kvällens mest minnesvärda mysdans. När kvällen närmade sig sitt slut och jag inte längre förväntade mig någon fler toppdansupplevelse så blev jag inför Highlights långa medley uppbjuden av en tjej jag inte tidigare dansat med. Detta kom att bli en av helgens häftigaste snabbfoxar, och en garanterat gnussfri sådan, helt underbart!

Vad gäller banden så var detta startfält ett av de bästa jag någonsin upplevt på en dansmara. Blender på topp, vad mer kan man önska? Zlips spelade nu som ett rent pojkband eftersom Melissa är tjänstledig för Dansbandskampen där hon sitter i juryn. Under tiden är Per tillfälligt tillbaka som vikarie och det fungerade kanonbra. Highlights är slutligen helt underbara när de är på rätt humör, fantastiskt bra repertoar och klockrent lirat. Full betygspott till alla tre banden således, det händer inte särskilt ofta!

Som framgår av ovanstående så var detta en helt fantastisk danskväll, men den var för den delen inte fulländad. Att det skulle vara svårt att få fatt i folk var ingen överraskning, men att det skulle vara rent omöjligt att, ens med ett flertal aktiva insatser under dessa sju timmar, lyckas hitta en särskild person, det hade jag inte kunnat tänka mig. Em, för oss två var det verkligen allt annat än en optimal danskväll!