"Det finns kvällar då LEJon lämnar dansgolvet och drar sig mot bilen redan innan sista extranumret ebbat ut, detta var en sådan kväll!"

Efter den svåröverträffade danskvällen i Kovland kvällen innan var det givetvis en utmaning att ladda om batterierna fullständigt inför denna (i praktiken) sista sommardanskväll på Sandviken detta år. När jag anlände kände jag mig dock på gång precis som vanligt och jag tillhörde de första att ta dansgolvet i besittning till första dans. Publiken strömmade till och det blev snart alldeles lagom folkigt på dansgolvet.

Ganska tidigt under kvällen insåg jag dock att allt inte stod rätt till med mig, det var som om en kran stod och läckte och det rejält, som om lusten och energin sipprade ur mig i rask takt. Jag kände mig vilsen och dansmässigt oengagerad, en främmande och därmed också obehaglig känsla. Vad som orsakade denna danslustmässiga kollaps står knappast att finna i en enskild faktor utan det hela kom sig säkert av ett flertal negativt verkande faktorer som råkade sammanfalla just denna afton. En central aspekt kan mycket väl vara sommarens myckna dansande som likt ett drogintag med ständigt ökande dosering till slut når en punkt där kroppen inte längre orkar med. I det läget behöver det inte krävas någon särskilt stor droppe för att få bägaren att rinna över. Likväl är det en märklig och ytterst obehaglig upplevelse att se sig själv hålla sig undan i hopp om att inte bli uppbjuden, eller att behöva tvinga sig själv till att försöka vara glad. Samtidigt ville jag ändå dansa men jag orkade inte med att prestera, inte prata en massa, inte busa och trixa, inte vara den dansspeedade mr LEJon utan bara få vara vara Lars-Erik för en liten stund. Jag säger inte att höga förväntningar i allmänhet är något som kommer utifrån utan det handlar nog oftast om ens egna krav och förväntningar. Likväl formas en bild av ens person såsom den man i allmänhet är och dagar då den bilden inte stämmer kan bli svårhanterliga i mötet med andra människor, plötsligt kan det bli jobbigt att möta mindre välbekanta människor medan behovet av de som står en närmast ökar. Idag, dagen efter, spelar jag an av mina absoluta favoritlåtar på hög volym, Pinks "Leave Me Alone (I'm Lonely)". Det är en ösig rocklåt som (förutom basgångarna) attraherar mig genom sitt raka och enkla budskap som både text och musik förmedlar. Nu är det just idag inte textens exakta budskap som fångar känslan inom mig, däremot den motsägelsefulla upplevelsen av att vilja vara ifred samtidigt som behovet av sällskap och närhet är extra stort. Här sätter jag punkt för dagens ovanligt djupa sinnesanalys, den må vara ointressant för flertalet läsare men detta är trots allt min egen dansdagbok och ibland behöver jag skriva av mig detaljer som jag vill fästa på pränt för min egen skull, någon annan mer privat dagbok har jag inte.

Publikmässigt stannade besökssiffran denna afton någonstans mellan fyra- och femhundra personer, vilket egentligen är optimalt på Sandviken. Någon egentlig trängsel blev det aldrig, men däremot enormt stökigt med mycket knuff och buff. Zlips var likt gårdagen i god form, jag har även idag svårt att göra en rättvisande bedömning på detaljnivå men jag kan inte se något som motiverar avdrag på betyget.

I paus avnjöts fika i bilen tillsammans med Anna B. och Örjan, den senare gjorde denna kväll sitt första besök på Sandviken. Efter sista dansen drog jag mig tillbaka, jag hade då fått ut det jag kunde få ut av kvällen och det kändes helt rätt att göra en lite tidigare sorti än vanligt. Om dryga åtta månader är det åter dags för dans på Sandviken, till dess skall jag ha laddat batterierna och då kommer jag tveklöst att vara på hugget igen!