Efter ett års uppehåll där jag missade februarimaran på grund av sjukdom och sedan avstod septembermaran för att istället jaga älg var det så dags för LEJon att göra comeback på Örnsköldsviks Folkets Park. Jag hade länge varit inställd på att jag skulle åka på Maran, men då ingen annan planerade åt mig så gjorde jag som vanlig och sköt upp all detaljplanering in i det sista. Jag hade ställt in mig på att åka själv, men i sista stund blev det istället samåkning med Annica D. som också var sugen på dansmara. Som erfaren marabesökare är det numera en självklarhet att ta ledigt på fredagen för att kunna sova ut inför den stundande helgen och sedan komma iväg i god tid. Vi lämnade Östersund vid 13-tiden och efter en förhållandevis lugn körning anlände vi till Gullviks havsbad och camping kort efter klockan 16. Middag och personliga förberedelser avklarades sedan och avfärd mot Parken skedde vid 18:45. Detta visade sig tyvärr vara väl så sent, vi anlände förvisso precis klockan 19 men som vid tidigare tillfällen hade det vid det laget hunnit bli kö så de första danserna missade vi tyvärr. Lärdomen är att man skall anlända till Parken senast 18:50 för att undvika köande.

På scen denna kväll stor en riktigt stark trojka, inga mindre än Zlips, Blender och Expanders. Alla banden får av mig fyra kapsyler i betyg, samtliga var kanonbra men som oftast så håller jag inne med toppbetygen vid non-stopdanser då ju banden inte riktigt fullt ut får göra sig själva rättvisa sådana kvällar. Av dessa tre band kändes Blender faktiskt blekast och anonymast denna kväll, samtidigt som jag anser att de håller jämnast kvalitet. Expanders överraskade med ny enhetlig scenmundering då de iklätt sig svarta kostymer med vitskjorta och Zlips. Det kändes lite ovant men passade dem och gav dem en ny känsla av klass och samhörighet, jag saknade bara att de skulle kompletterat med hatt och mörka solglasögon. Det enda negativa med denna nya klädsel var väl då möjligen att det gav mig obehagliga associationer till W-bandet, men den kopplingen vänjer jag mig gärna av med. Expanders var hur som helst kvällens krydda, härliga killar och härligt spelat!

Publikmässigt kändes allt bekant, lite mer folk än vanligt för att vara en fredag men egentligen inte alls något extremt. Vad som däremot var utmärkande var hur snabbt publikmängden tilltog och hur tidigt på kvällen som bökigheten på dansgolvet nådde en klart besvärande nivå. Det var egentligen aldrig trångt bland dansparen, däremot gjorde blandningen av dansstilar och framförallt individers egoistiska förhållningssätt att flytet på golvet helt havererade. Man kunde se många dansare som inte alls var medvetna om sin omgivning och som inte kommunicerade med sina medtrafikanter, för att inte tala om de som likt betongsuggor parkerat sig på golvet. Bristen på dansbarhet gjorde att jag i viss mån tappade danslusten, för hur skall man upprätthålla danshumöret när till och med danserna med de allra främsta dansfavoriterna blir till utsiktslösa knuffkamper? När jag har lyckan att få guld i mina händer men inte förmår forma det ädla materialet till något vackert så har jag svårt att inte känna stor frustration.

Kring denna problematik rör sig mina funderingar efter fredagskvällen. Det är en utmaning att i alla lägen lyckas göra en marakväll till en angenäm och givande arena, även under de svåraste förutsättningar. Jag måste lära mig acceptera att de riktigt magiska danserna aldrig kan förväntas på marorna. En mara handlar sällan om danskvalitet utan en mara är en arena för danskvantitet i alla avseenden. På marorna ges det möjligheter till att dansa med de man aldrig annars träffar, ett sätt att upprätthålla kontakten med gamla dansvänner. Dessa kvällar blir också enorma "prova-på-kvällar" där nya potentiella dansfynd kan göras även om potentialen inte kan blomma ut till fullo där och då. Jag har börjat acceptera att jag själv omöjligt kan vara på topp utan svackor under en hel marahelg, nästa steg tycks rimligen bli att försöka acceptera de kvalitativa respektive kvantitativa aspekterna av dansmarorna och med utgångspunkt i dessa insikter försöka förändra mina förväntningar och förhållningssätt gentemot dessa helger av dansmässig psykos.

När dansbarheten flytt det stora dansgolvet så sökte jag mig till det mindre golvet i hopp om bättre dansklimat. Där var det denna afton glatt värre, av någon anledning hade de vallat golvet riktigt ordentligt. Jag uppskattade givetvis glidet, men många andra tycktes inte fullt ut dela min begeistring. Danskvällen bjöd på många härliga återseenden likväl som något enstaka nytt dansfynd, samt några danskulturkrockar med tillhörande "utbildning" av tjejer från södern som inte läst på innan dansresan till nordliga trakter.

På slaget 23 åkte jag och Annica till Max för traditionsenlig utspisning. Vi återkom till Parken en timme senare och kvällen fortsatte med ny energi i kroppen fram tills sista dansen var avklarad. När Expanders som första band ut tog initiativ till extranummer så avvek vi tillsammans med Micke och Anna som vi bjöd på skjuts till hotell Focus (ett hotell som jag associerar med vissa mindre angenäma mara-minnen).