Dagen efter den stora tragedin var det så dans på Aspåsnäset, lite av hemmaplan för Jannez och således präglades kvällen av ventilerande av känslor och delande av den sorg som så många känner. Att dansa här denna dag tyckte jag kändes rätt och riktigt och nyttigt både för den egna och för den kollektiva sorgebearbetningen. Att Perikles stod på scen kändes inte mindre rätt, då de ju har mycket gemensamt med Jannez och även de strävsamt kämpat på och med nästan oförändrad besättning glatt danspubliken under ungefär lika många år.

Det blev ingen stor trängsel på "Näset" denna kväll, men det blev alldeles tillräckligt mycket folk och en superkul danskväll. Jag dansade kvällens alla danser och hade gärna hunnit med fler, men då jag kände mig rätt sliten då kvällen närmade sig sitt slut så var det nog tur att den inte varade längre. Perikles spelade strålande, som alltid, även om man här liksom hos Blender igår kände av den dämpade stämningen. Pex gjorde som Lasse gjort kvällen innan och tillägnade sista dansen till Richard, som han uttryckte det "han var en riktig speleman och skulle inget annat önskat än att ni dansat till hans minne".

Det var en varm och tryckande fuktig kväll, få gånger har jag känt mig så svettig på dans som under första delen av denna kväll. Tack och lov sjönk temperaturen rätt snart utomhus, vilket gjorde klimatet inne på dansgolvet drägligt.

Jag var där tillsammans med Yohanna, i paus köpte vi "näsetfika" vilket avnjöts ute i bilen (gott om mygg var det så tanken på att fika ute fick stå tillbaka för fobin mot de små blodsugande kräken).