Utdrag ur dansdagbok från Sandviken 31/8 2007:

När jag som igår kväll på Sandviken har chansen att dansa med flera av de som jag genom åren haft några av mina allra största dansmässiga upplevelser tillsammans med så är det delade känslor som infinner sig, och här kommer vi in på ämnet "den perfekta dansen". Det är vid sådana här tillfällen som man inser hur mycket som har inverkan på om den där euforiskt perfekta danskänslan, dansorgasmen, skall infinna sig.

Först och främst handlar det förstås om danssällskapet, att den där dansmässiga "klickkänslan" finns som innebär att man fungerar utsökt väl tillsammans, det är ett nödvändigt villkor men det är långt ifrån tillräckligt. Båda måste också vara i rätt sinnestillstånd och vara laddade fysiskt såväl som mentalt, men också avslappnade och utan pressande prestationskrav. Sen spelar stämningen i stort roll, liksom givetvis musiken. Låtarna måste passa oss båda och bjuda inspiration, och utrymme likväl som flyt på dansgolvet måste fungera och skapa förutsättningar till att låta dansen leva med musiken. Den som upplevt det euforiska danstillståndet vet vad jag talar om, men det är svårt att sätta på pränt i ord.

Något som är frustrerande men likväl också den stora tjusningen med "den perfekta dansen" är att den precis som lyckan och kärleken inte går att tvinga fram utan den visar sig när den själv vill och när man slutar jaga efter den, och den går inte att återskapa utan vidare bara genom att försöka återskapa alla förutsättningar. Detta är enligt mig ett obestridligt faktum som jag ju så väl känner till, men likväl är det svårt att komma ihåg många gånger när man får chansen till att dansa med någon som man tidigare upplevt dansklimax tillsammans med. Det kan då vara svårt att inte förvänta sig för mycket, att börja undra vad som är fel eller tänka att samklangen inte längre finns där, och plötsligt glömmer man bort att njuta av den dans som måhända inte är extatiskt perfekt men ändå kanske bland de bästa man får uppleva den kvällen. I sommar har jag upplevt "perfekta danser" med nyfunna likväl som med gamla välbekanta danssällskap, stora upplevelser att bära med sig och njuta av även i efterhand. Men jag har också upplevt hur försök till att återskapa en perfekt dans inneburit besvikelser när magin inte velat infinna sig som förra gången ("Sjumilakliv" till Jannez i Jättendal förblir sommarens bästa dans till den låten trots många nästan lika lyckade tillfällen).

En av mina främsta dansfavorittjejer sedan ett flertal år gjorde till min stora lycka något av en comeback i sommar, och mina förväntningar var således stora. När så den där extatiskt perfekta dansupplevelsen inte riktigt ville infinna sig kände jag mig otillräcklig och misslyckad, trots att vi ju egentligen aldrig upplevde annat än härliga danser tillsammans. Men långsamt skruvades mina förväntningar ned och så plötsligt en kväll när förutsättningarna, givetvis utan att jag ägnat det en tanke, var de rätta, ja då hände det. Äntligen! Från första stund kändes allt perfekt, allt stämde och euforin var total, vi hade slutat jaga efter den och då infann den sig, "den perfekta dansen", "dansorgasmen"! Jag tror att jakten på den perfekta dansen har motsvarigheter i all jakt på lycka i våra liv, vi kan förbättra förutsättningarna för att lyckan skall kunna infinna sig, men vi kan aldrig tvinga fram de stora lyckoupplevelserna, lyckan finner oss när vi är redo för den, och detsamma gör "dansorgasmen".